Emma Blake ”Bus”

 

 Även hon var en personlighet utav mycket stora mått och hon är nog den bästa spårhund jag haft. Vi har aldrig tävlat bruks men vi anmälde oss några gånger men tävlingarna blev inställda. Hon hade inga problem med att gå ett dygn gamla spår och dom kunde vara hur knepiga som helst – det blev bara roligare då. Jag kände mig alltid väldigt säker med henne i spårselen och det kan behövas med en matte som har dåligt lokal sinne.

Vi gjorde ett inträdesprov för bevakning och det klarade hon galant och hon hade säkert blivit en utmärkt bevakningshund men det kom andra saker i mellan så vi kunde inte fullfölja utbildningen. Ett par år senare kom räddningshundträningen in i bilden, vi gjorde ett inträdesprov även där som vi klarade. Men vi bestämde att hon skulle få bli mamma istället och att Ladina skulle få bli räddningshunden.

Emma älskade mazariner fanns det såna på kakfatet så var det bäst att bevaka detta annars så försvann dom ned i ovan nämnda mage.
Emma var en stor och respektingivande tik men otroligt vänlig mot allt levande. Hon var den som mötte vid grinden och hälsade folk välkomna.
En gång jag minns så kom dotterns lilla tonårsväninna på besök och hon går glatt in och sätter sig i soffan. Emma såg givetvis chansen att få en gose stund och kliver resolut upp i knäet på henne med alla sina 36-38 kg. Om vi säger som så hade flickebarnet inte en chans  – hon blev resolut tvättad i ansiktet. Puder, mascara – ja allt försvann, fram kom en mycket olik sig och tufsig liten tjej. Det var ganska svårt att hålla mungiporna i styr när man befriade henne från Emma. (men tonåringar är inte att leka med)
Emma hade många kvalifikationer till att vara en första klassens riesen. En av dom var att hon var så bra på att trängas i soffan – vi hade ett mycket nära och bra samarbete där.
Även Emma var en frisk och glad hund så när hon hade fyllt 10 år så bestämde vi oss för att operera bort hennes livmoder medan hon fortfarande var i bra kondition. Vi mistade henne i samband med detta, otroligt nog så drabbades hon av bukhinneinflammation vilket tydligen har ett väldigt snabbt förlopp. Hon dog alltså under operationen vilket var en chock – vi hann aldrig ta adjö. Det var hemskt.
Vissa hundar lämnar stora tassavtryck efter sig vissa lämnar tassavtryck stora som kratrar i själen hos sina ägare.
En dotter i en valpköparfamilj säger med tårar i ögonen när de mistat sin hund:men mamma tänk vad änglarna i himlen ska bli glada när dom får träffa Ginny.
Jag instämmer : Tänk vad glada änglarna ska bli när dom får träffa våra änglahundar.