Gilex ”Boris”

 
Ägare: Lilith Sarapik

Min älskade Boris

Boris som ibland fick mig att gråta Boris som ibland gjorde mig så stolt, ett av hans senaste spår som Helena lagt för att ”testa” vad vi gick för. Hon börjar så snällt sen får hon syn på en gran med enorma grenar utefter marken, hon tar sikte på granen kryper in under grenarna tätt intill stammen och ut på andra sidan, hon ser en massa rishögar och börjar kliva rakt igenom dom sen leker hon trädkramare och går i sicksack mellan träden, hon avslutar med att gå runt en kulle (finns inte så många i småland) som är ca 30m i diameter och korsar sig själv och fortsätter en bit till innan hon lägger slutet. Boris måste trott att vi blivit tokiga, vid träden som Helena kramat stannade han vid ett par tillfällen tittade på mig och såg ut som om han undrade om jag tyckte han skulle försöka apportera dom, och kullen rundar han precis som Helena gjort, detta var ett av dom tillfällen då jag kände mig stolt.  Boris som fick mig att skratta så tårarna rann. Han var en hundarnas Emil som ständigt hittade på hyss. Dom bravader som är nedskrivna är bara en skummning på ytan, det finns så många som inte blivit skrivna. Som den gången Boris och min mamma lekte kamplekar med hennes halsduk i min trädgård, min mamma är allt för ömtålig för att hålla på med hund och Boris skulle inte kampas med, så jag störtar ut genom dörren för att stoppa deras ryckiga lek över gräsmattan och då får jag se att halsduken fortfarande sitter runt hennes hals. Eller då han satt på trappan till operan i Göteborg och ”sjöng” Eller då min systers lilla grabb sprang förbi Boris och Boris blixtsnabbt tar ett fast tag i blöjan och står där med ett barn dinglande ur munnen. Ja listan skulle kunna göras lång. Jag lärde mig väldigt mycket ”hund” av honom, och att han var som han var är nog en av orsakerna till att han krupit allra längst in i hjärtat. Så hur många hundar det än kommer efter så lär han ha sin plats där inne. Han blev 11 år en ganska normal hundålder, allt gick mycket fort. Han fick problem med att tugga på tisdagen och på onsdagen upptäcker jag en tumör längst bak på tungan. Fredagen den 1 september fick han somna in för alltid. Jag tröstar mig med att han nog var en lycklig hund dom åren han fick.

/Lilith